Terror mot barn i Palistina mon Amour.

Barns kroppar sprängs i köttrasor av bomber från avlägsen nära himmel, som plöjs av knappast synliga  flygdemoner.

Ingen nyhet precis.

En vardag med diskret bild i någon händelsetunn tidning.

En notis i gles och blyg spalt.

Mordplanerare sitter och släcker liv på avstånd från sina kontorsstolar.

Strupen är tyst, tungans porer täppta av äckel, munnar är tillbommade av fasansfull absurditet.

Det stinker hån för barnens rätt till liv på egen ökenplätt.

Ögonen torkar ut av skräck.

De hinner inte gråta sin sorg och förtvivlan.

Livet är förbi på en sekund.

Döden segrar över ljuset i barnens små bultande hjärtkamrar, som pustar ut sitt sista livstecken.

Borta är värdigheten,

Borta är förnuftet,

Borta är medkänslan.

Borta är mänskligheten.

Vad gjorde barnen för att förtjäna ett sådant öde? 

De fanns bara där, bundna till sina

flyktinglägren, under djävulens stirrande öga.

I korsvägen mellan tid och rum.

Fast nu är de borta som om de inte funnits.

Kvar är deras gosedjur av pansarplåt från skottfärdig stridsvagn.

Ingen kommer att minnas dem.

Deras släkt har följt spårlöst med in i okänd underjord.

Historiker blir galna av att inte kunna knåda kronologin till ett bakverk av ströhändelser.

De kan inte hänga med verkligheten, se sanningen och minnas vraket av avskyvärda kriminella ”bravader”.

Någon kamera har fångat ett för sent ögonblick, en liten sekvens av dessa tusentals offers avsked i lidande.

Verk av bombmattor som flaxande idioter på stratosfären, på måfå släppte ner och släkte sargade utsatta  liv.

Men vem bryr sig? Vem lyfter ett finger, pekar på djävulens öga och skriker ut sin ilska så att stjärnor lossnar, faller av högljud och att berg spricker av hörselskada?