Terror mot barn i Palistina mon Amour.

Barns kroppar sprängs i köttrasor av bomber från avlägsen nära himmel, som plöjs av knappast synliga  flygdemoner.

Ingen nyhet precis.

En vardag med diskret bild i någon händelsetunn tidning.

En notis i gles och blyg spalt.

Mordplanerare sitter och släcker liv på avstånd från sina kontorsstolar.

Strupen är tyst, tungans porer täppta av äckel, munnar är tillbommade av fasansfull absurditet.

Det stinker hån för barnens rätt till liv på egen ökenplätt.

Ögonen torkar ut av skräck.

De hinner inte gråta sin sorg och förtvivlan.

Livet är förbi på en sekund.

Döden segrar över ljuset i barnens små bultande hjärtkamrar, som pustar ut sitt sista livstecken.

Borta är värdigheten,

Borta är förnuftet,

Borta är medkänslan.

Borta är mänskligheten.

Vad gjorde barnen för att förtjäna ett sådant öde? 

De fanns bara där, bundna till sina

flyktinglägren, under djävulens stirrande öga.

I korsvägen mellan tid och rum.

Fast nu är de borta som om de inte funnits.

Kvar är deras gosedjur av pansarplåt från skottfärdig stridsvagn.

Ingen kommer att minnas dem.

Deras släkt har följt spårlöst med in i okänd underjord.

Historiker blir galna av att inte kunna knåda kronologin till ett bakverk av ströhändelser.

De kan inte hänga med verkligheten, se sanningen och minnas vraket av avskyvärda kriminella ”bravader”.

Någon kamera har fångat ett för sent ögonblick, en liten sekvens av dessa tusentals offers avsked i lidande.

Verk av bombmattor som flaxande idioter på stratosfären, på måfå släppte ner och släkte sargade utsatta  liv.

Men vem bryr sig? Vem lyfter ett finger, pekar på djävulens öga och skriker ut sin ilska så att stjärnor lossnar, faller av högljud och att berg spricker av hörselskada?

Kriminellt kvävande tystnad

Idiotiskt, dränks du in i en mördande tystnad,

trots att du både hör och ser och verkar ha alla sinnen i trim.

Du ser ut att vara både blind och döv, med totalt förlamat förstånd.

Trots att det forsar en ström av  transmittosubstanser genom dina miljoner nervtrådar.

Dina synapser är tilltäppta

Dina dendriter verkar vara ur funktion. Rent av död, ända uppe i tårna!

Trots att strömmen av bilder och floden av ord erövrar dina sinnen när du sitter fastskruvad i din soffa framför TVskärmen.

Trots att dina piggt vakna ögon glor på en aggressiv verklighet och din törstiga själ suger åt sig alla blodiga färger som stänker ditt stela ansikte och tapeterna i dina hjärnväggar.

Du ser kriminella monsterfordon spruta en strid av dödssalvor på försvarslösa Palestinabarn, som kämpar för överlevnad, medan chips knastrar som eldgnistor mellan dina pansarkäkar.

Javisst! De har stenar, slangbellor och mod mot ärkefiendens kanoner, raketer, missiler, splitterbomber och en arsenal av feghet. Massakern pågår med ominskad cynism och förödande räckvidd. Gaza kvävd, blokerad med alla världens medias blinda ögon på, i mer än ett decennium, rasar och blir en gigantisk röra av människovrak, stinker döden i alla vrån, gatorna stänkts med  palestinskt blod och inte en djävla kotte med ett så där nära gott hjärta pekar på djävulens mördarhand och skriker så att helikoptrarna i sitt kriminella svävande får svindel och kollapsar mot den kokande marken. Och du går till sängs med trötta ögon efter en actionfilm, en Uefa match eller en NHL drabbning, medan dina medmänniskor får en skur av bomber som spränger deras drömmar i bitar och dödar deras hopp om ett liv i värdighet, utom räckhåll för djävulens fortsatta härjande. Dagen efter, går du till ditt jobb medan dina

medmänniskor, barn och vuxna, kvinnor och män, haltar eller kryper ut för att se solljuset tränga genom damm, från rasande byggnader och bostäder, höra tystnaden från tiotals mördade och skrik från hundratals sårade och ambulanser som hindras av beskjutningar att göra en sista desperat insats. Nu har du kanske ett uppehåll och du går för att ta din kafferast, för andra därborta är det definitivt uppehåll utan uppehåll.     

         Sabra och Shatilla

Namn som skrivits på historias pannlob

och aldrig kommer att glömmas bort.

De kommer att följa med

i varje människas minne, ända in i graven.

Ögonstenar som slitits loss

från mänsklighetens blödande hjärta.

Minnet har hittills ingen kunnat lokalisera i kroppen.

Det säger alla psykologer, som fortfarande minns något av det de har lärt sig.

Men Sabra och Shatilla finns i varje hjärncell

som inbyggda komponenter.

De finns i ett odödligt världsomfattande samvete

som stora fläckar av mänsklighetens skam.

Evigt levande bilder av utspridda liken

som fastnar på näthinnans tappar och stavar,

innan de fyller hjärnans djupa fåror.

Bilder som ritats in i kameralinser,

graverats på varje själsväggar.

Bilder som visar djävulens verk i dagsljus,

framför demokratins talarstolar

och under terroruppmuntrans applåder. 

Bilder som gör orden överflödigt absurda.

Historia och geografi

”Historia” och  ”geografi” är

tanter, Historia är äldre och Geografi är större. De möttes

en dag på en plats.

Historia visste inte var.

Geografi visste inte när.

De gick hand i hand mot en ny framtid.

i en ny miljö.

Ingen visste var och ingen visste när.

Historia skröt att hon är klokast och äldst.

Geografi påstod hon har funnits först, rymmer allt och kan träffas varsomhelst.

De kunde inte enas, men beslutade att åter träffas för att umgås och skapa något roligt tillsammans, närmare bestämt i älsklingen Palestina, en solig vårdag.

Punktliga var de båda, för Historia visste nu var och Geografi visste när.

Medan de satte och mysigt pratade om dåtid, nutid och framtid, ett tema som Historia gillar mest och även om hat, kärlek, om rättvisa och orättvisa och öppnade hjärtats vida klaffar för varandra fylldes himmeln av knastrande oljud från sprattlande, sprakande helikoptrar,

som snurrade som ilskna jättegetingar.

Raketer avlossades och träffade bebodda hus som rasade som dominobrickor och krossade ihjäl allt levande.

Allt gick fort och Historia och Geografi hann inte fly.

Nu är båda skadade för livet. Ingen känner igen Historia och inte heller Geografi.

Stympade och lemlästa, haltar de vidare, hand i hand till en ny plats en annan tid.