Ibland dyker upp en historia om s k "Israelsbarn". Dessa berättelser heter på arabiska ”Israeliyat” De klassas i tre kategorier:

1. De absolut trovärdiga, som profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) har berättat om och är sanna. Vi tror på dem och får använda dem när vi, av någon anledning, behöver dem.
2. En annan typ som är accepterad av "Israels barn", och som för oss muslimer är mindre trovärdiga. Vi får berätta dem om vi vill, men bara om de inte strider mot något i Koranen och sunna.
3. En tredje kategori att förkasta och ska betraktas som påhitt. De kan vara fulla av lögner.

För en muslim är ”Israel” namn på Jacob, son till Ishaq (alltså Isaac) och far till Youssef (må Allah välsigna dem alla).

Det berättas att det fanns bland Israel-barn (före islam) en mycket from, dyrkare av Allah (Gud). Han levde fattigt och hade fru och barn. När hans familj höll på att svälta ihjäl, pga brist på mat, gick han till torget för att söka någon som kan ge honom ett jobb. Ingen behövde honom. Han gjorde flera försök utan resultat. Han såg att andra fick napp snabbt. När han tröttnade bestämde han sig för att jobba för sin ”Lärare” och ”Vägledare”.

Han gick på morgonen till stranden och gjorde sig beredd, både mentalt och fysiskt, med rituell tvagning mm. Sedan tillbringade han hela dagen att be, med tiotals knäböjningar och nedböjningar med pannan på marken och detta i timmar och utan uppehåll.Han lyfte blicken upp mot himmeln och sträckte ut händerna och bad till Gud med stor inlevelse.

När dagen tog slut och solen gick ner, återvände han hem tomhänt.

Han blev förvånad över att höra glada röster strömmande från sitt hus och en doft av grillat kött fyllde hans näsa och lungor.Trots tröttheten, skyndade han sig och knackade på dörren.

-Vad har hänt? tänkte han trots allt. Jag har ju lämnat barnen och frun helt tysta, stela och orkelösa, nästan förlamade av en veckas hunger. Det är ju otroligt, vad som luktas och hörs.

Frun öppnade medan hon skrattade. Hennes ansikte har fått tillbaka liv och sin naturliga färg.

Hon sa direkt till sin man utan att vänta på hans frågor: "Den du jobbade för har skickat ett bud med mat, kläder och pengar. Han hälsar att din ”Lärare” har hört dig och sett dig jobba på stranden. Han lovar dig mer lön om du fortsätter arbeta så flitigt och förlita dig på Honom.

Muhammed Ibnu Idriss Ashafii var den tredje av de fyra stora imamer (Abu Hanifa, Imam Malek, Ashafii och Ahmad Ibnu Hanbal), född i nuvarande Gazza omkring år 769 (Gregorianskt) år 150 (hidjrah) samma år då Abu Hanifa avled. Han var känd både för sina breda kunskaper, sin otroliga intelligens och sina underbara dikter. Han kunde utmana och vinna vid en och samma kunskapsdueller mot flera dåvarande topplärda. Han var också extremt tålmodig och lugn och blygsam. Inte en uns av arrogans och högfärd hade han. Levde enkelt och sparsamt och skrev en massa verk, särskilt under de sista 4 åren av sitt liv då han var sjuk. Drygt femtio år blev han.

En dag bestämde några män att testa honom och sätta hans lugn och tålamod på prov. De visste att han skulle gå till en skräddare för att få ett yttre plagg (ibaja) sytt. När han gjorde det och återvände hem, gick de männen till skräddaren och betalade mycket mer än vad Ashafii gav och sa till honom:

- Vi betalar dig så mycket, om du följer noga vad vi vill att du gör med Ashafiis tygstycke.

Skräddaren blev tveksam till det nya uppdraget men efter ett tag kunde de övertyga honom.

- Okej!!! Vad vill ni att jag gör?

- Vi vill bara att du syr plagget och att du syr ärmarna olika långa. Den högra för kort och den vänstra för lång. Vi vill se hur Ashafii kommer att reagera. Han blir säkert missnöjd och kanske t o m tappar sin behärskning.Sånt kan ingen acceptera.Det är spännande att se honom brusa av ilska, alltså som en vanlig människa.

- Det är elakt att göra så mot vår älskade imam, men jag kan alltid ändra på detta, för han gav mig ett stort och fint tyg.

När Ibaja-plagget var färdigt sytt och Ashafii gick till skräddaren hämta det, väntade de nyfikna männen på honom i skräddarens ateljer.

Efter att ha hälsat på muslimskt vis, tog Ashafii ibajaplagget och provade det. Han blev överraskat glad och sa:

Tack så mycket!!!, det är otroligt fint sytt. Den korta armen passar bra med den högra handen, för jag slipper nu vika upp den när jag vill skriva. Den vänstra och långa är utmärkt också; jag kan stoppa i den en macka eller matsäck när jag går ut.För jag vill inte att den syns och väcka stor aptit hos de som ser den och kanske det vattnas i munnen på dem.

Han tackade en gång till och hälsade alla och gick hem glad och nöjd.

De nyfikna männen blev helt förvånade.Skräddaren kunde inte heller dölja sin förtjusning.

Till sist så kan man spekulera om dessa frågor: Ta gärna ställning till dem:

-Är det bra, tillåtet eller hemskt fult att göra som de männen gjorde mot imamen?

- Är det inte bra och helt mänskligt och förståerligt att ibland reagera häftigt beroende på orsaken; ett sätt att visa sina känslor på?

- Är det fult gjort av skräddaren som för större summa pengar, gick med på de männens krav och inte skötte sitt första uppdrag på professionellt sätt?

Avslutningsvis citerar jag en utmärkt äkta hadit:

En man kom till profeten Muhammed (må Allahs frid och väl-signelser vara med honom) och sa: "Oh Allahs sändebud, ge mig ett gott råd!" Profeten sa:

-Bli inte arg!!!. En annan gång kom samma man till honom och sa:" Oh Allahs sändebud ge mig ett gott råd igen!" Han sa:" Bli inte arg!". Samma sak hände en tredje gång, med samma man som fick samma råd.

Denna hadit understryker vikten av att inte bli arg. En annan hadit ger förklaringen på ilskan och ett recept om vad man ska göra när man trots allt blir arg. 

Medan profeten Muhammed (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) satte tillsammans med ett antal av sina förljeslagare, kom en föräldralös ung man in och gick till profeten och berättade för honom detta:

-Jag höll på att bygga en staketvägg mellan min åker som jag ärvt och en grannes trädgård. Ett palmträd som tillhör grannen var i väg. Jag bad ägaren att skänka det till mig och han vägrade. Sedan bad jag honom att sälja det till mig och han vägrade också. Jag vet inte vad jag ska göra.

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) skickade efter den grannen. När han kom, berättade profeten (m.Allah v.h) för honom exakt vad den föräldralösa killen sa. Grannen instämde och sa att det var sant. Då bad profeten (m.Allah v.h) honom att antingen lämna palmträdet till sin föräldralösa granne eller sälja det till honom. Mannen vägrade. Profeten (m.Allah v.h) upprepade önskan och la till en offert:

- Sälj detta palmträd och du får ett palmträd i Paradiset, vars skugga kan en ridare genomkorsa i 100 år. (alltså jättestort!!!)

Följeslagarna blev förvånade över den mycket goda affären och skulle inte tveka att få ett sånt träd i Paradiset mot all egendom de hade. Vem kan hamna i Helvetet då, om man har ett sånt träd? Ingen, tänkte de. Mannen fortsatte att vägra, han ville ha mer av detta liv.

En av följeslagarna Abu Dahdah, frågade profeten (m.Allah v.h) om han i stället kunde få ett sånt träd i Paradiset. Allahs sändebud visste att Abu Dahadah hade ett mycket fint land, fullt med palmträd som gav mängder med dadlar av utsökt kvalitet och som alla dadelhandlare i Medinah köpte slut av honom. Dessutom hade han en brunn med gott vatten, ett stort fint hus; allt avgränsat av en hög mur i lera. Profeten (m.Allah v.h) sa till Abu Dahdah att han kan få det trädet i Paradiset. Då sa Abu Dahdah till den envisa och besvärliga ägaren:

-Vet du vad jag har för land?

- Och vem inte vet vad du har; fina palmer med de bästa dadlarna.

- Jag köper ditt palmträd för allt jag äger, huset, brunnen med det goda vattnet och alla dadelträd i landet, inklusive muren.

Mannen trodde inte var sant det han hörde. "Det är otroligt mycket för det ynkliga palmträdet", tänkte han.

Eftersom profeten (m.Allah v.h) var närvarande och kunde vara vittne, så accepterade han snabbt offerten. När affären var avslutad, tittade Abu Dahdah på profeten (m.Allah v.h) och frågade som för att vara extra säker och sa:

- Får jag nu ett sånt palmträd i Paradiset,Oh Allahs sändebud?

Profeten (m.Allah,v.h) svarade nekande först. Abu Dahdah blev något förvånad innan profeten (m.Allah v.h) fortsatt och menade:

Allah är Mest Generös och bemöter din generositet med ännu större belöning. Du lämnade allt du ägde för ett palmträd som skänkte den föräldralöse stor glädje, du får trädgårdar i Paradiset i ett antal som ingen kan räkna. Profeten (m.Allah v.h) upprepade flera gånger: “Kam min maddah li Abi Dahadah” dvs "stort antal träd som tyngdes av många härliga frukter; allt för Abu Dahadah". Följeslagarna hörde detta och önskade de vore som honom; men de var inte elakt avundsjuka på honom.Strax efter, gick han hem och ropade på sin fru, som kom springande mellan palmträden.

- Jag har sålt allt, huset, brunnen, alla palmträden och muren.

- Kheir in Sha Allah, sa hon, du är skicklig och brukar göra bra affärer. Vad fick du för allt detta?

- Det är en speciell affär. Jag får ett palmträd i Paradiset.

- Sant?

- Ja, det är sant.

Frun blev mycket glad och gick och sa upprepade gånger:

Mycket lyckad affär! mycket lyckad affär! Abu Dahdah, Wa Allah bra gjort Abu Dahdah!. Hon blev ännu gladare när hon hörde alla detajer om affären och vilka vittnen var med och hörde och såg allt.

Lärdomar som du säkert håller med mig om:

1. Detta liv är inte värt "djanaho baoudah" dvs: en liten insekts ena vinge.

2. Oslagbart stark tro om det osynliga (Al ghaib) hade profetens följeslagare

3. Sikta högt och bestämt på något du tror gott och våga: Sätt din tillit till Allah och räkna med Hans hjälp: du vinner.

4. Giriga typer fanns även under profetens tid

5. Profetens sätt att prata även med trotsiga människor.Han la fram alternativen och lät grannen bestämma utan tvång.

6. Profetens sätt att lösa problem till allas fördel. Alla inblandade vann, fast mer eller mindre stort och på olika sätt.

Att alla vinner i en konflikt är nu en populär metod som skickliga förhandlare och medlare försöker använda sig av och behärska.

Profeten är en förebild i alla sammanhang, precis som det står i Koranen.

Må Allah hjälpa oss med ärliga handlingar, bara för Allahs

skull, handlingar som gör att vi förtjänar Paradiset.Ameen

Många muslimer läser suran”Loqman” (koranen kap.31) utan att stanna och fråga sig vem den kloka mannen var och när och hur han levde och varför är en hel sura uppkallad efter honom.

De flesta islamlärda är överens om att han inte var profet eller Guds sändebud, utan en betjänt (slav) från nuvarande Sudan (Annouba området). Det sägs att han var mycket mörkhyad, kortväxt och hade tjocka läppar och bred och stor näsa: alltså inget "normalt" s a s vackert utseende. Men inuti var han en mycket fin och god människa, känd för att vara snabbtänkt och klok.Hans visdom fick han av Allah, den Mest Vise (Al Hakiim), som ger visdom vem Han vill. Den exceptionella egenskapen är inte något man kan skaffa sig genom någon hokus-pokus träning eller akademiska utvecklande studier. Det är en speciell gåva, från Gud.

Beviset för detta har vi i Koranen: Allah säger i suran (Al Bakarah kap.2) “Wa mann uutia Lhikmata faqade uutia kheiran katheera...” dvs: “Den som gavs visdom har då fått mycket av det goda”. Visdom(=Hikmah) har alla profeter fått. Det sägs också att Loqman levde under samma period som profeten David levde (må Allah välsigna honom och alla profeter och sändebud). Och David, enligt Koranen, har också fått “Lhikmah”.

Här följer två berättelser där Loqman är huvudpersonen:

En dag kom Loqmans herre och sa till sin betjänt:

- Du Loqman, ta nu detta får och slakta det; sedan tar du ut de två bästa delarna av det och ge mig dem.

Loqman gjorde exakt vad han blev tillsagd att göra. Efter att ha slaktat fåret tog han ut tungan och hjärtat utan att tveka och gav dem herren.(En annan skulle kanske ha valt kotletter och steken) 

En annan dag kom "beskyddaren" med ett annat får. Denna gång sa han till Loqman:

- Den här gången vill jag att du slaktar detta får och ta ut de två sämsta delarna ur det och ge dem mig för att slänga bort dem själv.

Loqman slaktade fåret som vanligt och sedan skar han ut hjärtat och tungan och gav dem herren, som blev förvånad.

- Vad är detta? sa han. Förra gången sa jag att du skulle ge mig de två bästa delarna och du gav mig tungan och hjärtat och denna gång sa jag att du skulle ge mig de två sämsta delarna och du gav mig också tungan och hjärtat; hur förklarar du detta? Jag vet att du är klok, men jag vill förstå vaför du gjorde så.

-  Jo, Ni vet...Hjärtat kan vara sämst och bäst. Det beror på vad man har fyllt hjärtat med. Exempel: Kärlek, ärlighet och sånt fint ger ett fint hjärta; hat, lögn, hyckleri och såndana hemskheter ger ett dåligt hjärta. Samma sak gäller tungan: Den kan orsaka en massa bekymmer om den används fel och kan ge stor nytta om den används klokt och rätt när den behövs. Båda två har samband med varandra.

- Helt otroligt tänkt och verkligen sant.Det har jag inte tänkt på.

Här är två lysande citat om löst oreflekterat prat mm..

Ali Ibnu Abi Taleb (må Allah vara Nöjd med honom) profetens kusin och svärson sa följande: “Jag skulle önskat haft en lång hals (som ett djurs) för att ord skulle ta längre tid innan de kommer ut ur munnen” M a o är det viktigt att inte snabbt säga något. Ett dåligt ord är omöjligt att dra tillbaka. Sagt är sagt.

Det bästa ordet är "La ilaha illa Allah" dvs: "Det finns ingen gudom utom Allah" och det sämsta ordet man kan säga är shirk eller kufr påstående dvs att förneka Guds existens eller ta andra gudar vid sidan om Gud. Det allra bästa och det allra sämsta ordet jämför Allah (koranen kap. Ibrahim vers 24-26) med ett träd, som bäst är trädet fint, ger rikligt med frukt (tack vare Allahs välsignelse) och har fasta djupa rötter och som sämst är trädet sjukt, utan rötter och kan lätt dras upp och kan t o m skada annat runt omkring.(och det gör ett elakt ord).

Abu Dardae,(må Allah vara Nöjd med honom) en av de mest kända av profetens följeslagare har sagt:

-Var rättvis (“demokratisk” med s a s "modernt" utslitet honörsord) mot din hörsel och din mun. Allah har gett dig två öron och en mun. Använd då för rättvisans skull dubbelt så mycket din hörsel (två öron) som du använder din mun (i prat alltså). M a o håll mest tyst och lyssna.

2. En gång spelade Loqmans herre hasardspel och förlorade mot en sträng motståndare, som omedelbart krävde sin vinst. Motspelaren ville få i vinst alla rikedomar herren hade; eller om han inte kan eller vill så skall han dricka hela vattnet från bäcken som rann i närheten. Det skulle vara rena ruinen för herren som blev deppig och mycket bekymrad. Han bad motspelaren att avakta ett par dygn för han ville tänka på saken i lugn och ro. Loqmans herre kunde inte sova. Han var mycket ledsen och försökte dölja sin sorg och sina känslor. Loqman kunde se hur herren mådde och frågade honom:

- Jag ser att du inte mår bra. Vad har hänt?

Han berättade exakt vad som hänt; spelet och att han förlorade och måste inom kort uppfylla löftet och göra rätt för sig i enligheten med överenskommelsen. Motspelaren var sträng och det gick inte att förhandla med honom om annat.

-  Med Guds hjälp har jag en lösning åt dig som kan dra dig ur knipan, sa Loqman.

-  Vad var det, säg snälla.

-  Eftersom det gäller att dricka vattnet och inget har sagts om hur, så kan du säga till din motspelare: "Javisst jag dricker det som är mellan stränderna". Han kommer att säga: Ok, (för det är omöjligt att göra detta). Sedan säger du att han måste i så fall stoppa stömmen helt och hållet. Och detta kan han inte göra.

Rådet fungerade utmärkt. Motspelaren blev paff och kunde inte kräva något. Det blev den enda räddningen för Loqmans beskyddare som dessutom fick en läxa, att inte spela sånt.

Här är några av de kloka råden som Loqman var känd för. 

En gång blev han sårad (mobbad) av en person som sa något fult om hans utseende. Han frågade den elaka mannen:

-  Kritiserar du gravyren (han själv) eller Graveraren? (alltså Gud som har skapat honom så)

Andra av hans briljanta uttalanden:

- Ta behörigt avstånd från din fiende och akta dig för din vän, och undvik det som inte angår dig.

- Den som håller sin hemlighet dold har fritt val i sina händer

- Blir du oberoende blir du trygg

- Livet är en övergång, använd det som sådan

- Se till att du säger fina ord och du visar upp ett glatt ansikte, då blir du älskad av människor, mer än den som ger dem något.

- Behandla människorna väl som den som inte har något behov av dig och som du oumbärligt är beroende av.

Lärdomar:

-Lyssna mer än prata.(särskilt struntprat)

-Utseendet är inte viktigt.

-Visdomen kan man få när som helst och kan behållas.

-Även en betjänt kan ha fina egenskaper

Må Allah ge oss av den visdomen, AMEEN!    

Av de mest kända fyra islamskolor som har olika tolkningar av sekundära och detaljfrågor är Imamen Abu Hanifa den som har mest s a s anhängare. Största antal av dem är från icke arabiskt talande länder. Näst populär, rent statistiskt sett, är Ashafii (Irak bl.a), följd av Imam Malek, (Egypten och Nordafrika) och Imam Ahmed Ibn Hanbal (Saudiarabien bl.a) Kronologiskt är Abu Hanifa först också, sedan kom Imam Malek som var lärare för Ashafii och sist var det Imam Ahmed ibn Hanbal.

Det var inte ovanligt att folk den tiden (även nu), gick med sina frågor till de mest kunniga imamer för att reda ut saker och ting. Tvister och konflikter löste man i domstolar. De lärda var alltid tillgängliga och hade plikten att upplysa alla som ville fråga om något som berörde islam. Islam som de flesta vet, är både en tro (en religion= i etymologisk betydelse: relation till Gud) men också ett sätt att leva, ha relation med både den sociala (människor) och den fysiska omgivningen (naturen).

 Följande historia är också om Abu Hanifa.

En dag kom en man till Abu Hanifa och berättade för honom att någon har stulit en av sina får. Han bad honom om råd. Abu Hanifa, sa till honom:

-Du kan inte göra något än att acceptera vad som hänt. Vänd dig till Allah och be Honom att förlåta dig. Vi alla gör mer eller mindre stora synder som vi många gånger inte är medvetna om. Detta med att bli stulen, kan vara en prövning från Allah och det kan vara ett slags straff. Hur som helst, ha is i magen i alla lägen och räkna med belöning från Allah.

- Djazaka Allahu Kheiran oh imam!! (dvs= Allah belönar dig med något gott).

När han gick ut tog imamen på sig sin ibaya (ett heltäckande yttre plagg) och gick och letade efter en får-uppfödare. Efter ett tag hittade han en. Den mannen var förvånad att se imamen komma till honom. Han skyndade sig att hälsa honom med muslimsk hälsning:

-Assalaamu Aleikum, imam. Det är en stor dag för mig att se dig komma på besök.

-Wa Aleikum-assalaam. Hur mår du och hur mår fåren?

-Al Hamdu Lillah (lovprisad är Gud)

- Jag vill fråga dig om ett fårs maximala livslängd, på ett ungefär alltså. Jag är välmedveten om att en varelses livslängd är bara Allah som exakt vet den.

- Jag vet inte exakt, men man brukar lämna dem till slakt innan de är mycket gamla. Jag skulle gissa på 10-12 år.

- Bra, jag vill bara ha en uppfattning om detta.

Imamen tackade och gick hem. Han hade tydligen bråttom.

Du som läser detta för första gången, stopp här. Läs inte vidare detta innan du har grubblat ett tag på varför imamen frågade om ett fårs maximala livslängd. Normalt så frågar inte en imam bara för att veta. Kunskaper måste ha en praktisk nytta. Den som söker nyttig kunskap bör veta när och hur den kunskapen ska användas. Annars är det slöseri med tid och energi.

Profeten Muhammed (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har sagt att en avliden människa (abd) inte får ta ett första steg den Yttersta Dagen förrän han/hon tillfrågas om livet hur han/hon har spenderat det, om kunskaperna vad han/hon använts dem till osv….

Allah i koranen säger (Al Bakara kap. 2) att de som har fått kunskaper (om Allah och det Han nedsänt) och vägledning och har hållit dem dolda för andra, de får ett svidande straff.

Svaret på frågan, ger jag med en ofullständig och "korkad" text.

 Ab Hnfa hr bstmt algidr äat ktöt fårn åfr av rdsläa öfr att dte sutlna fåtre släjs tlli salktraen hoc dte hraam kttöt hmnaar på nis tillrka.

Lärdomar från denna historia?

- Man lär sig så länge man lever

- Nyttigaste kunskaper är de som används

- En lärd är ödmjuk och går till den som har behövd kunskap

- En imam är försiktig med allt han äter eller dricker, så att inte hamna i haram.

- Islam kan omfatta allt i livet 

Detta hände någon gång, troligtvis i slutet av 600 talet.

En dag, gick en man förbi ett staket till en fruktträdgård och såg ett äpple ramla. Han tog det, torkade det med sin högra hand, gapade reflexmässigt stort och tog en rejäl tugga. Sa han “bismillah” (I Allahs namn) eller inte; ingen vet. Som god muslim, så säger man alltid “bismillah” innan man börjar äta. Glömmer man, så kan man säga detta under tiden man äter: “Bismillah fi awwalih wa Akhirih”: alltså i Allahs namn, innan (jag börjar äta) och i slutet.

Mannen kom på att äpplet inte var hans och det var för sent. Han fick inte bara plocka och äta. Det var omuslimskt. Det heter ju “att palla äpplen” och det var haram (förbjudet). Kanske blev han lurad av satan. Vem vet? Han kanske tänkte på “iblis” som har lurat Adam att äta från fruktträdet som han inte fick komma i närheten av. En rejäl tugga det är halva äpplet, det. Han tänkte:

- Oh Gud vad har jag gjort? Jag skulle ha låtit bli och inte fallit för frestelsen. Jag skulle åtminstone ha frågat trädgårdsägaren om lov. Gjort är gjort, "qaddara Allahu masha Faal" =dvs Allah har bestämt det Han ville ska hända. Frågan nu är hur jag reparerar detta?.

Han knackade på dörren och skrek: "Är det någon där inne?" En man kom till honom och han skyndade sig och sa först:

- Assalaam aleikum,

- Wa Aleikum salaam.

- Förlåt att jag stör mitt på dagen. Är det ni som äger denna  trädgård, jag hittade detta äpple och tog en tugga utan att fråga er. Jag är hemskt ledsen. Kan jag betala för hela äpplet ..om ni..

- Tyvärr; det är inte jag som är ägaren. Jag är bara vakt och trädgårdsmästare här.

- Var kan jag hitta ägaren? Snälla, visa mig var han bor.

- Han bor i en annan by, som ligger långt borta. Du behöver gå ett helt dygn för att nå dit.

- Det gör ingenting. Jag måste träffa honom och berätta detta för honom. Jag kan inte ha kvar en bit haram-äpple i min mage. Jag kommer att brinna i helvetet för det om jag inte gör något.

Trädgårdsmästaren visade honom vägen och önskade honom lycka till. Han visste att han inte var någon tjuv, i riktigt ful bemärkelse. Han har bara glömt fråga. Det kan hända vemsomhelst, särskilt om man är hungrig och det finns gott om saftiga mogna äpplen på marken. Trots att vägen var lång och mödosam, gick mannen med bestämda steg och stark vilja ända till byn. Han frågade folk om trädgårdsägarens hus och alla kände honom. Det var ett vackert hus han hade, nästan som ett slott. Han knackade på porten och en man iklädd fin sidenlik kaftan öppnade. Han hälsade honom artigt och förklarade vad som hände:

-  Jag bara råkade plocka äpplet och tog en tugga, som ni ser här. Kan ni förlåta mig? Jag svär vid Allah Den mest Barmhärtige, mest Generöse och mest Förlåtande att det inte var meningen.

-  Och du kom därifrån till fots hit, bara för att berätta detta för mig. Nej, jag förlåter inte dig och jag accepterar inte att du betalar halva äpplet du åt. Jag är en rättvis människa, hur ska jag ta betalt, exakt för en tugga som jag inte vet hur den var innan du åt den.

-   Men vad vill ni att jag gör då?

-   Jag har ett villkor, detta om du verkligen vill att jag förlåter dig.

-   Säg!!!, säg!!!. Vad vill ni? Jag är beredd att göra vad ni vill. Jag kan jobba hos er om ni vill.

-   Nej, nej. Jag klarar mig. Vad jag vill är att du gifter dig med min dotter.

-   Men detta är en stor ära för mig...mer än gärna...Jag..

-   Vänta nu..vänta. Min dotter är både blind, stum och döv. Hon kan inte gå heller... Vad säger du..?

-    Kan vi inte hitta en annan lösning, något annat jag kan göra, vad som helst; snälla... Det blir orättvist detta annars, tycker ni inte det?

-    Nej, detta var mitt krav och jag står fast vid detta. Inget annat vill jag ha av dig. Det är du som ställt till detta problem, du som har syndat, inte jag. Bestäm dig nu....

Mannen kunde inte övertala den rika trädgårdsägaren. Han såg ingen utväg. Till sist, tittade syndaren på honom och sträckte ut sin högra hand och skakade den med honom och sa:

-  Jag accepterar gifta mig med din dotter. Må Allah välsigna äktenskapet.

-  Nu kan du äta resten av äpplet, sa han och kramade honom, som om han var sin egen son.

-   Nej, nej!!! Jag vågar inte efter allt detta. Han sa det på skoj förstås.

Bröloppet var lyxigt och dyrt. Mycket fint folk var inbjudet och gästerna kom med fina presenter från avlägsna orter.

Mannen kunde inte tro detta sant som hände honom. En tugga från ett förbjudet äpple var orsak till allt detta ståhej. Återstod bara att träffa bruden. Hur kan jag kommunicera med henne, förresten? Tänkte han. Trots att det var festligt och samtidigt mysigt runt omkring honom och han var påpassad som en prins, åt lyx mat och fina frukter (äpplen med) hade han tankarna fixerade på den stunden han skulle träffa sin blivande fru, med alla sina brister. Allah har bestämt att hon skulle bli hans äkta fru. Som god muslim, accepterade han.

Allah säger ju (Koranen sura Annisae, kap. 4) "Kanske ni (män) inte tycker om dem (alltså er/a fru/ar) och Allah gör att de bär med sig mycket gott" I en annan vers (sura Al Baqarah. Kap.2)..." och Allah Vet och ni vet inte" (dvs vad som är (egentligen och i längden) bra och vad som är dåligt. 

Vänta!!! berättelsen är inte slut!!! Vad hände sedan?

Jo, Innan han kom in i sitt blivande och flotta rum, bad han Allah precis enligt vad profeten har sagt en muslim ska göra. Han knackade försiktigt på dörren tre gånger, av god sedvana (även det är muslimskt) och tänkte hon var döv, så hon kunde inte höra. Han blev förvånad när han hörde någon komma innifrån som för att öppna dörren. Säkert var det inte hon, eftersom hon var rörelsehindrad. Plötsligt sa det klick (från dörren alltså) och dörren var öppen.

Där stod hon framför honom, vacker som ingen kan föreställa sig hur. Hon sänkte blicken av blyghet, men hon var inte ett dugg blind. Hon hade stora vackra ögon och det syntes tydligt på de kolsvarta och tjocka fransarna. Hon sa med låg röst: Assalaamu Aleika!. Marhaba!!!, min...!!! Inget av det hennes pappa sa om henne stämde. Hon hade en vacker kvinlig röst, kunde se, höra och kunde gå. Hur kom det sig att hennes pappa ljög för honom. Kanske ville han testa honom. Det var starkt gjort.

När han frågade sin fru om detta så kom hon med förklaringen. Allt vad hennes pappa sagt var på ett visst sätt sant: Hon ser aldrig på det som var haram. En sorts selektiv blindhet kan man säga. Hon hörde inte heller det som var förbjudet att höra eller lyssna på. En menad dövhet, kan vi väl också gott säga. Hon sa inget haram heller, teg och sa bara det som var bra. Och sist, gick hon aldrig till det som var haram. Alltså en väluppfostrad tjej, som dessutom var vacker. Gissa nu vem var deras första gossebarn.

Det var dåtidens mest kunniga och inflytelserika Alim (lärd) och Imam (ledare i islamfrågor) Abu Hanifa, den första av de fyra storheterna inom islamlära och sharia. Sådana föräldrar sådana barn.

OBS!!! Gå inte nu och palla äpplen, i hopp om att träffa en princessa. Ni bara utsätter er för risken att bli bitna av ilskna Pit-bullar och utskällda av "samverkande grannar" som kan ha koll på allt i närområdet. 

Den femte khalifen i Omeyad dynastin Abdu-Lmalik Ibn Marwan (från år 646-705) var mäktig Emir (Sultan). Han ville gifta bort sin son, kronprinsen Al Walid med dottern till en mycket känd lärd inom islam, imamen Saiid Ibno Almusayib. Denna imam föreläste i profetens moské i Al Madinah. Han vägrade gifta bort sin dottern med kronprinsen, trots påtryckningar från khalifen och t o m erbjudanden om mycket pengar och värdefulla gåvor. Den lärde stod fast vid sin vägran, även då han blev indirekt hotad av Emiren. Ryktet om detta har spridit sig snabbt.

En dag när han föreläste, märkte han att en duktig student Abd-Allah Ibn Abi Wadaae uteblev från kursen. Det måste ha hänt honom någonting, tänkte han; han brukade ju inte missa mycket. På kvällen gick imamen till honom för att fråga vad som hänt. Han var välmedveten om plikten för en muslim att besöka en vän eller bekant, särskilt vid insjuknande. När han knackade på dörren öppnade själva studenten. Han såg ledsen ut. Efter ”salaam” hälsningen, frågade imamen:

-        Vi har saknat dig, vad har hänt?

-        Det är så att min fru dog och jag var mycket upptagen med begravningen och allt annat. Svarade Abd-Allah.

-        Du skulle ha meddelat oss för att delta i begravningsceremonin och med Allahs hjälp, underlätta allting för dig. Dessutom får vi ”2 qirat”belöningen för detta, som du vet"

Imamen åkallade Allah och gjorde förbön för honom, helt enligt sunna och sa som det står i Koranen att muslimen skall säga vid dödsfall eller annan katastrof av något slag:

” Vi är säkerligen Allahs och till Honom säkert återvänder vi. Må Allah ge dig mod och styrka och ersätter dig med något bättre”.

Efteråt träffade han honom och frågade om han har funderat på att gifta sig på nytt.

-        Nej, svarade Abd-Allah, må Gud skänka dig av Sin barmhärtighet; jag är fattig och har bara 3 dirham och jag skäms för att ge så lite som brudgåva. Som jag är nu, vem ger mig sin dotters hand?

-Jag!!!, svarade imamen.

Abd-Allah blev helt tyst av förvåning. Han trodde inte ha hört något. Innan han sa något, fortsatte imamen med bestämd röst.

Jag ger dig min dotters hand. Hon blir, in Sha Allah, din äkta fru. Kom i morgon hit med några vänner av Ansar som vittne (Ansar följeslagare= de som tog emot profeten i Madinah efter uttåget från Mecka: startdatum för muslimernas tidräkning: Hidjra).

Under ceremonin, sa imamen efter att ha lovprisat Allah och bett Honom ge profeten Muhammed fred och välsignelser:

-Du Abd- Allah, härmed ger jag dig min dotters hand i enlighet med Allahs och profetens lagar och mot en "sadaq"brudgåva på 3 dirham. 

Det var stor ära för den fattige Abd-Allah, att bli vald av sin mästare och lärare till att bli hans svärson. Han vägrade ju gifta bort sin dotter med kronprinsen som kunde lätt ge henne motsvarande sin vikt i guld.

Han höll på att gråta av glädje. Han fastade den dagen, kanske var det en måndag eller en torsdag. För många muslimer gör som profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gjorde: Han fastade varje måndag och torsdag. Hemma tog Abd-Allah fram lite bröd och olivolja och satte strax före solnedgången och ödmjukt bad Allah att välsigna både maten och äktenskapet. Efter att ha brutit fastan och ätit, hörde han någon knacka på dörren. Han gick och öppnade och vem var det?: Själva imamen, hans svärfar nu, som sa:

- Assalaam, nu är du gift, "min son" och jag vill inte att du tillbringar natten ensam. Här är din fru, ta hand väl om varandra, må Allah gör er lyckliga.

Grannarna kunde inte missa vad som hände. Efter att den lärde lämnat sin dotter och hennes man, kom de rusande in och gratulerade brudparet. Han berättade sedan att tack vare Gud den mest Barmhärtige och mest Generöse som han har fått allt detta och mycket annat till. Frun var mycket begåvad och kunnig. När han ville ha svar på invecklade islams frågor var hon för honom den bästa läraren. Han kunde inte ens drömma om att något likt skulle hända honom.

Lärdomar från denna verkliga historia är många. Fundera över vilka av dem du kan komma på. Jag ger dig en enda som kan räcka:

Din kontakt med Gud och din tillit till Honom och åkallan av Honom i de svåraste situationerna är din RÄDDNING i detta liv och den Yttersta Dagen. Kom ihåg:

Misströsta ALDRIG! och som ärligt troende var alltid optimist!

Gud är ju mest Barmhärtig mest Gönerös. 

Detta liv eller denna värld kallar muslimerna för ”Hus för prövning” (Dar Ibtilae) Den "Yttersta Världen" (livet efter döden) kallar de för ”Varandets boning” (Dar Baqae). Eller ”Hus för belöningen” (Dar Djazae).

Prövningar av olika slag, drabbar alla under detta liv. För en muslim är allt tveklöst positivt. Till och med en sticka (enligt äkta hadit) kan göra så att offret sonar för sina synder. Det som, till synes är negativt, kan vara i längden positivt eller en fördel, jämfört med annat värre, som kanske drabbar något viktigare än t ex kroppen. Så länge tron är intakt så är allt bra.

Vi har ett antal haditer som tillstyrker detta. En av de mest kända är ett uttalande från profeten Muhammed må Allahs fred och välsignelser vara med honom: ” Förvånande är en rättroendes sakfråga: Hans/hennes sakfråga/angelägenhet bär alltid med sig något gott. Om han/hon drabbas av något dåligt, så utstår han/hon det med tålamod och får belöning för detta, om han/hon får något gott, så tackar han/hon Gud och får också belöning för detta. Och detta är uteslutande för den rättroende muslimen.."

Motgångar, prövningar, kriser och olyckhändelser av olika slag bemöter en sann muslim med lugn, tålamod, accepterande och nöjdsamhet med vad Gud har bestämt. Det ingår i tron att en muslim, skall acceptera sin lott och jobba vidare för att bli bättre och starkare både mentalt, religiöst och fysiskt.

Den drabbade som reagerar på detta vis får utan tvekan sin ställning förhöjd hos Gud, samtidigt som han/hon härdas och renas i sin tro. Det anses inte bra att inte erfara kriser eller prövningar.

En vers i kap. 2 (Koran :Al Baqarah) visar tydligt hur en muslim skall reagera: Allah säger ” Oh ni som verkligen är rättroende, sök hjälp i tålamodet och bönen, Allah är säkerligen med de tålmodiga.”

Nu berättar jag den efterlängtade storyn som har att göra med detta.

Det var en kvinna och en man som tyckte så mycket om varandra. (inget konstigt eller ovanligt). Båda var goda muslimer och bestämde sig snabbt för att gifta sig. Efter cirka sex månaders lyckligt äktenskap frågade kvinnan sin make:

- Älskar du mig?

- Ja visst; kom svaret automatiskt och naturligt. Hon ställde en följdfråga.

- Gör du då vad jag säger?

- Ja visst. Jag vet att du bara säger och vill ha bra saker.

- Ok. Om du ärligt älskar mig och du gör vad jag säger, så skilj dig från mig och lämna mig över till mina föräldrar.

- Vad??? Hur kan du fråga mig sånt? Vad har jag gjort för att du säger detta? Usch vad hemskt det jag hör.

- Du är för god för mig, försökte hon förklara;  du är bra på alla sätt och vis. Men jag kan inte leva med dig längre. Du har lovat göra vad jag sa. Eftersom du är en bra muslim så vet jag att du gör vad du har lovat.

Mannen blev förtvivlad men tänkte att detta var en omskakande prövning som han måste acceptera. Han sa:

- Vänta en liten stund, så att jag ber två bön-enheter och sedan följer jag med dig till dina föräldrar.

Efter tvagningen, vände han sig mot Mecka och bad sina två rakaa- enheter. Vägen var blöt och lerig efter en regnskur. Medan de gick var han disträ, grubblade över den nya situationen och kunde inte tro sina öron eller ögon. Hela tiden, reciterade han utantill böneramsor och bad Allah om skydd mot satan. Plötsligt ramlade han, slog armen i en sten och stukade foten. Hans fru hjälpte honom upp och höll honom så att han med uppenbar svårighet och smärta kunde halta sig fram några steg. De vände tillbaka hem.

-  Vi går hem, sa frun som verkade oberörd av olyckshändelsen.

När de kom in, hjälpte hon honom att ta av sandalerna och började ta hand om skadan han ådrog sig. Hon stoppade en kudde bakom hans nacke och hjälpte honom att lägga sig med utsträcka ben. Sedan, efter lite pysslande och upp-piffande gick hon till honom, kramade hon honom hårt och tittade på honom med tårfyllda ögon och sa:

- Nu är jag din för alltid.

- Lovprisad var Du Allah, Världarnas Herre; Sa han efter det han hörde. Tack Allah för allt som händer mig. Jag ber Dig att göra mig stark i min tro och ge mig mod och kraft för att stå ut med alla prövningar. Ett leende av belåtenhet och glädje lyste på hans ansikte. Han tackade också sin fru och kände sig som en från katastrof nyräddad människa

Gissa om de levde verkligen lyckliga i alla sina dar. Gissa också var de hamnar,

med Allahs barmhärtighet som omfattar allting, den Yttersta Dagen, när alla, med perfekt gudomlig rättvisa, får allt vad de förtjänar. Muslimer!!! Oavsett vad som händer er, tänk på detta och var säkra på att ni är vinnare i alla lägen. Ha tålamod och tappa aldrig hoppet. Er belöning kommer när ni mest behöver den.

Icke muslimer!!! Islam är för er också och ni har allt att vinna så länge ni lever. Problemet är att ingen vet hur länge den sista minutchansen kommer. Tänk att man kan dö på natten, när ingen anar något.